"Vi på institutionen är verkligen överväldigade över att det är så många som vill gå denna kurs!"; sa hon och gned sina händer lite nervöst.
Jag påbörjade igår en ny kurs som heter Karriärplanering och det som mötte mig i dörren var en fullsatt sal med frenetisk aktivitet i kampen om information, schema och litteraturlista. Jag kunde nästan redan då både känna, lukta och smaka på stämningen därinne - vad som enligt rykte normalt brukar vara en slumrande, lågfrekventerad kvällskurs verkar plötsligt ha blivit ett sista desperat försök att guidas till det jobb som man är skolad för, som man drömt om, som man är såå långt ifrån. Det kändes ångestfyllt, luktade osäkerhet, men smakade samtidigt målmedvetet med en gnutta hopplöshet i bouqueten...
Ett upprop genomfördes varefter läraren ville att vi skulle presentera oss - som studerande, arbetande, "både-ochande" eller jobbsökande. Det visade sig att detta överfulla klassrum var smockat med imponerande högutbildade akademiker (till vilka jag hoppas räkna mig snarast) - och alla hade vi samma problem och mål: Arbetsmarknaden är mager för oss - och vi är livrädda att fastna i "jag-ska-bara-göra-detta-tills-jag-hittar-det-riktiga-jobbet"-facket. Livrädda psykologer, systemvetare, människorättskännare, jurister, syoguider och socionomer trängdes i rummet och tankarna som snurrade i huvudet då läraren försökte förklara vad en "individuell karriärplan" var kunde nog även de döda höra. Hur ska man lära sig att bevisa sig själv vara "behörig" inför någon annan - det är frågan - Hamlet visste inte vad han snackade om.
Efter avklarad utbildning kommer jag att ha läst 250 poäng på högskolan och jag tror i ärlighetens namn inte att jag kommer att ha jobb efter examen. Jag är inte negativ, jag har inte "gett upp" och jag är inte deprimerad - jag försöker bara att vara realistisk och realismen skrattar mig rakt upp i ansiktet. Jag har inga rättigheter att få någon sorts ekonomisk hjälp då jag aldrig arbetat länge nog för att få någon sorts ersättning, jag har inga sparpengar eller rika föräldrar, jag kommer säkerligen även att ha svårt att få de "enklare" jobben då de kommer se mig som någon överkvalificerad typ som kommer att sticka så fort det osar "attraktiv chans" runt hörnet.
Ja - jag kommer sticka - och ja, jag vet att jag kommer att tvingas göra något annat tills dess för att klara mig - och fy fan vad det suger!
Alla tänker vi likadant och alla i det klassrummet kände förmodligen detsamma, men för att göra den meningslösa perioden kortare så måste vi kanske anstränga oss lite mer - det räcker inte att ha en magisterexamen, att man har gjort praktik på flera högaktade internationella organisationer och dessutom sprungit runt och arbetat som ideellare på stadens alla frivilligorganisationer, man måste ha en plan för hur man ska lura sig in på ett ställe också. Denna manipulationens konst ska jag nu lära mig - och detta med homerisk kraft.
En god vän till mig brukade säga att om allt gick åt helvete för henne så skulle hon dra till Jamaica och sälja jornötter på stranden. Detta låter väldigt lockande just nu - men min plan B är en annan. Om allt skiter sig så ska jag bli världens första kvinnliga Formel 1 förerska (finns kanske redan en sådan kvinna - ursäkta isf min okunskap) och jag hoppas redan nu att kriterierna för detta inte är högre än "att gilla att köra fort" - annars är jag definitivt inte behörig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar