Kosovo är för tillfället en del av staten Serbien - inte en delrepublik - men en del, på svenska översatt som ett landskap. Vad som har hänt där behöver jag inte dra upp då det inte är det jag ämnar diskutera, och jag tror att mina läsare vet vad jag talar om. Jag ifrågasätter snarare vad som kommer att hända när Ahtisaaris förslag ikraftträder och vad detta säger till omvärlden.
Först vill jag belysa de grundläggande kriterier som krävs för att en stat ska anses som suverän. Den skall ha en fast befolkning. Den bör ha en något sånär solid gräns. Sist men inte minst ska den ha en regering som på något sätt förmår utöva administration av territoriet och tillhandahålla en viss stabilitet inom gränserna. Om staten fixar detta och dessutom blir erkänd och upptagen i en respekterad och vida känd förening – låt säga Förenta nationerna – så kan man de facto säga att projektet gått i hamn.
Kosovo uppfyller på sätt och vis redan en del av kriterierna för att ses som en egen stat. De har en fast befolkning (även om en stor del av den flyttat någon annanstans och förmodligen inte kommer tillbaka), gränserna för det nuvarande landskapet har sett likadana ut ganska länge och det som fattas är i så fall någon som besitter ett maktmonopol. Det jobbet har just nu UNMIK som enligt förslaget inom en kort framtid ska lämna landskapet för att låta den inhemska administrationen ta över. Vad som vidare föreslås är att Kosovarerna ska få sin egen nationalsång och nationaldag så att de kan fira sin nation, eller nationsstat, eller multikultilandskap…eller vad det nu är. Viket språk ska den ”nationalsången” vara på? Serbiska då landskapet är en del av staten Serbien? Albanska eftersom majoriteten är albansk? Romani eftersom en hel del romer även bor där? Jag vet inte, men om det inte går att bestämma vilket språk en ”nationalsång”/”landskapssång” ska vara på, så är det nog väldigt mycket svårare att bestämma hur ett sådant multikultilandskap ska styras. Klart är att förslaget ger en tydligare autonomi till Kosovo, en autonomi som verkar vara förberedelsen inför en framtida självständighet.
Förslaget ger alltså en försmak av vad som förmodas komma – en ny europeisk stat. Vad jag nu undrar är: Är denna förmodade statsbildning möjlig, försvarbar och överhuvudtaget i enlighet med föreliggande sedvanerätt?
Jag skulle vilja höra alla de argument som är för en ny statsbildning inom Europas gränser, och de argument som specifikt rör Kosovofrågan – argument vilka i grunden borde strida emot alla de sedvanerättsliga principer som det internationella systemet under lång tid låtit växa fram genom praxis. Den mest framstående (och realistiskt starkt betingade) är tanken om att staten är suverän – och dess suveränitet skall på inga villkor kränkas. Detta kan alla vara överens om, men vad jag vill säga i relation till detta fall är att jag kan skönja födelsen av en ny praxis. En praxis som kanske skulle kunna döpas till: ”Om du inte sköter dig så tar vi en bit av ditt land” – eller ”Om ni är tillräckligt många, har lidit tillräckligt och tjatar ordentligt så kan ni få ett eget land”. Realismens mantra börjar förtvina och istället verkar det som om det internationella samfundet dömer matchen om Kosovo efter lidandets poängsystem. Men om man tittar på matchresultaten så är de slående lika - så vem har egentligen vunnit?
---------------------------Serbien ---------------------------------Kosovo
Först vill jag belysa de grundläggande kriterier som krävs för att en stat ska anses som suverän. Den skall ha en fast befolkning. Den bör ha en något sånär solid gräns. Sist men inte minst ska den ha en regering som på något sätt förmår utöva administration av territoriet och tillhandahålla en viss stabilitet inom gränserna. Om staten fixar detta och dessutom blir erkänd och upptagen i en respekterad och vida känd förening – låt säga Förenta nationerna – så kan man de facto säga att projektet gått i hamn.
Kosovo uppfyller på sätt och vis redan en del av kriterierna för att ses som en egen stat. De har en fast befolkning (även om en stor del av den flyttat någon annanstans och förmodligen inte kommer tillbaka), gränserna för det nuvarande landskapet har sett likadana ut ganska länge och det som fattas är i så fall någon som besitter ett maktmonopol. Det jobbet har just nu UNMIK som enligt förslaget inom en kort framtid ska lämna landskapet för att låta den inhemska administrationen ta över. Vad som vidare föreslås är att Kosovarerna ska få sin egen nationalsång och nationaldag så att de kan fira sin nation, eller nationsstat, eller multikultilandskap…eller vad det nu är. Viket språk ska den ”nationalsången” vara på? Serbiska då landskapet är en del av staten Serbien? Albanska eftersom majoriteten är albansk? Romani eftersom en hel del romer även bor där? Jag vet inte, men om det inte går att bestämma vilket språk en ”nationalsång”/”landskapssång” ska vara på, så är det nog väldigt mycket svårare att bestämma hur ett sådant multikultilandskap ska styras. Klart är att förslaget ger en tydligare autonomi till Kosovo, en autonomi som verkar vara förberedelsen inför en framtida självständighet.
Förslaget ger alltså en försmak av vad som förmodas komma – en ny europeisk stat. Vad jag nu undrar är: Är denna förmodade statsbildning möjlig, försvarbar och överhuvudtaget i enlighet med föreliggande sedvanerätt?
Jag skulle vilja höra alla de argument som är för en ny statsbildning inom Europas gränser, och de argument som specifikt rör Kosovofrågan – argument vilka i grunden borde strida emot alla de sedvanerättsliga principer som det internationella systemet under lång tid låtit växa fram genom praxis. Den mest framstående (och realistiskt starkt betingade) är tanken om att staten är suverän – och dess suveränitet skall på inga villkor kränkas. Detta kan alla vara överens om, men vad jag vill säga i relation till detta fall är att jag kan skönja födelsen av en ny praxis. En praxis som kanske skulle kunna döpas till: ”Om du inte sköter dig så tar vi en bit av ditt land” – eller ”Om ni är tillräckligt många, har lidit tillräckligt och tjatar ordentligt så kan ni få ett eget land”. Realismens mantra börjar förtvina och istället verkar det som om det internationella samfundet dömer matchen om Kosovo efter lidandets poängsystem. Men om man tittar på matchresultaten så är de slående lika - så vem har egentligen vunnit?
---------------------------Serbien ---------------------------------Kosovo
Flyktingfrågan ..........1 (tiotusentals) ..............................1 (tiotusentals)
Lidande/Förtryck .....1(situationen är ohållbar) .............1 (många har flytt)
Historia .................1(Serb. historiska vagga) ..............1 (alla har sin historia)
Så det står alltså lika och diktatorn är död och vad som nu finns kvar är det som vi ska göra något konstruktivt av. Så varför inte ge dem självständighet direkt? Världen vet att Kosovo inte kan försörja sig, men det tyngsta grubblet är skräcken inför vad för budskap som sprider sig vid ett eventuellt Kosovariskt självständighetsförklarande. ”Om de fick så borde vi också få!”. Hur många är i samma situation? Baskerna, nordirländarna, de bosniska serberna o.s.v Risken är att vi inte alls står inför en ny europeisk stat – utan flera, är det det vi vill ha?
Argumenten är oklara och sympatiernas destination ständigt påverkbara. Men i slutändan landar vi alltid på samma principiella stöttepelare: Staten är suverän – och om jag inte låg och sov så tror jag inte att något extraordinärt paradigmskifte har inträtt. Konstateras kan dock att nya strategier används i detta Europas Pandoras ask.
