En av människans, eller västvärldsmänniskans största hot idag är vad de stoppar i munnen. Hjärt och kärlsjukdomar dödar oss i större utsträckning än vad trafiken gör och detta kan lätt illustreras av att vi säkerligen alla känner någon som fått en hjärtattack eller en stroke, emedan vi kanske inte känner någon som dött i en trafikolycka - för att visa en konkret jämförelse.
Jag såg en dokumentär på TV som verkligen gjorde mig förbannad, men också ledsen. Jag satt mest och gapade över vad jag såg och jag hade, och har fortfarande, väldigt svårt att förstå hur man överhuvudtaget lyckas med en sådan bedrift som huvudpersonen i dramat uppfyllt. Kvinnan vägde 258 kilo. 258! Hon kunde knappt röra sig, hade specialdesignade tält - oj förlåt, jag menar kläder - på sig och erkände att hon gick cirka 20 steg om dagen. Hon gråter när hon beskriver hur hennes tre döttrar måste gå hem från skolan för att hon inte kan gå på toletten själv och hon hävdar att hon vill göra allt för att få den där magsäcksförminskningsoperationen som hon ser som lösningen på alla sina problem. I nästa andetag snyftar hon vidare och berättar för den nationskända dietisten vilken har antigit hennes fall om vilka matvanor hon har:
Lunch: 20 pajer
Middag: Tre panpizzor, en enorm tallrik pommes frites, tre hamburgare och ett par liter läsk. o.s.v
20 pajer?Tre pizzor? Hur lyckas man, hur får man fysiskt ner 3 pizzor i sin mage? Hur har det gått så långt? Hur kan man inte stanna när man kanske märker att man gått upp två eller tre storlekar i kläder - eller 20 storlekar?
Och så torkar hon tårarna och har mage att förolämpa dietisten och den personlige tränarens metoder, vilka är tänkta att hjälpa henne gå ner de 40 kilo som behövs för att hon av sjukvården överhuvudtaget ska bli övervägd för operation. Döttrarna tittar uppgivet på och får lyssna på när deras mamma påstår att orsaken till att hon skaffade barn var för att de skulle hämta saker till henne - så varför ska hon göra det själv?
Hennes fetma kedjar alla omkring henne, hennes döttrars största önskan är att kunna gå på stan och hänga med sina kompisar, eller kanske kunna fara iväg och plugga vid något universitet.
Jag såg en dokumentär på TV som verkligen gjorde mig förbannad, men också ledsen. Jag satt mest och gapade över vad jag såg och jag hade, och har fortfarande, väldigt svårt att förstå hur man överhuvudtaget lyckas med en sådan bedrift som huvudpersonen i dramat uppfyllt. Kvinnan vägde 258 kilo. 258! Hon kunde knappt röra sig, hade specialdesignade tält - oj förlåt, jag menar kläder - på sig och erkände att hon gick cirka 20 steg om dagen. Hon gråter när hon beskriver hur hennes tre döttrar måste gå hem från skolan för att hon inte kan gå på toletten själv och hon hävdar att hon vill göra allt för att få den där magsäcksförminskningsoperationen som hon ser som lösningen på alla sina problem. I nästa andetag snyftar hon vidare och berättar för den nationskända dietisten vilken har antigit hennes fall om vilka matvanor hon har:
Lunch: 20 pajer
Middag: Tre panpizzor, en enorm tallrik pommes frites, tre hamburgare och ett par liter läsk. o.s.v
20 pajer?Tre pizzor? Hur lyckas man, hur får man fysiskt ner 3 pizzor i sin mage? Hur har det gått så långt? Hur kan man inte stanna när man kanske märker att man gått upp två eller tre storlekar i kläder - eller 20 storlekar?
Och så torkar hon tårarna och har mage att förolämpa dietisten och den personlige tränarens metoder, vilka är tänkta att hjälpa henne gå ner de 40 kilo som behövs för att hon av sjukvården överhuvudtaget ska bli övervägd för operation. Döttrarna tittar uppgivet på och får lyssna på när deras mamma påstår att orsaken till att hon skaffade barn var för att de skulle hämta saker till henne - så varför ska hon göra det själv?
Hennes fetma kedjar alla omkring henne, hennes döttrars största önskan är att kunna gå på stan och hänga med sina kompisar, eller kanske kunna fara iväg och plugga vid något universitet.
Hon är en levande död och som PT:n beskriver henne - en sittande hjärtattack "waiting to happen". Det är tragiskt, men jag har svårt att känna sympati.
Någon skulle kanske hävda att det är lätt för mig att säga, jag är en smal tjej som aldrig haft problem med vikten - men jag kan också inse faktum: SLUTA ÄTA på ett sådant sätt. Mysteriet med att gå ner i vikt eller huvudtaget hålla en sund vikt är ingen Gordisk knut - ät sunt, rör er lite och tänk efter.
Historien slutar med att hon inte fick sin operation, hon hade nämligen gått upp 25 kilo istället - och det värsta av allt var att det inte ens syntes.
Ta hand om er
Någon skulle kanske hävda att det är lätt för mig att säga, jag är en smal tjej som aldrig haft problem med vikten - men jag kan också inse faktum: SLUTA ÄTA på ett sådant sätt. Mysteriet med att gå ner i vikt eller huvudtaget hålla en sund vikt är ingen Gordisk knut - ät sunt, rör er lite och tänk efter.
Historien slutar med att hon inte fick sin operation, hon hade nämligen gått upp 25 kilo istället - och det värsta av allt var att det inte ens syntes.
Ta hand om er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar